Palliativ Dans
Sabbatsbergs sjukhus.
Dans som fysioterapi kan ge en sargad kropp både kraft och självkänsla. Fysioterapeut Åsa Elowson tar palliativ vård till nya nivåer med dans på Centrum för cancerrehabilitering i Stockholm.
Solen sprider sitt ljus i hela den lilla rehab-salen. Mjuka rytmer strömmar ur högtalaren. Övergolvet rör sig en grupp personer, tillsammans med fysioterapeuten Åsa Elowson som guidar:”Nu kryper ni ihopikroppen och—sträck ut!”
De från början lite avvaktande kropparna tar ut svängarna alltmer, blickar möts och leendena blir bredare. Gruppen har precisf ormat sina kroppar till”rockor som simmar fritt längst nerpå havets botten”. Nu vänder alla upp mot ytan till Åsa Elowsons uppmaning:”Och så känner ni det lätta motståndet i vattnet.”’
Det är en måndag eftermiddag på Centrum för cancerrehabilitering på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm. Till dansgruppen kommer deltagare med kronisk cancer, liksom personer med en läkt sjukdom, men med en sargad kroppsuppfattning.
Danspasset har kommit till
på fysioterapeuten och före detta professionella dansaren Åsa Elowsons initiativ:–De flesta deltagarna har genomgått tuffa behandlingar–kirurgi, strålning, cellgifter–och kan vara rejält tilltufsade. Det är inte ovanligt med rörelserädsla på grund av smärtsamma efterverkningar av behandlingar. Likaså är det vanligt att känna skam över en bortopererad kroppsdel. Kanske känns kroppen plötsligt helt främmande för en själv. Jag kan möta patienter som inte har velat se sig själva i spegeln på två år, och som absolut inte vill vidröra det opererade området.
Den haltande kroppsuppfattningen kan också vila i en mer existentiell ångest: Kommer kroppen någonsin att fungera som vanligt igen?
–Kroppens förmåga att uttrycka sigär så viktig för oss. När kroppen inte fungerar som den ska blir vi helt vilsna.
Ett sätt att återerövra den egna kroppen kan, enligt Åsa Elowson vara att få använda den just så här,med stöd i fysioterapi och dans som hälsa,tillsammans med andra.
–Det gör en sådan skillnad för kroppsmedvetenheten att känna hur det är att exempelvis göra en stor rörelse med armarna jämfört med en liten, liksom att känna in var man har sin kropp i förhållande till andra. Att dansa i grupp innebär också att bli sedd, och att se andra, och det har en kvalitet i sig, säger Åsa Elowson.
Till de muskulära och ibland psykologiska utmaningarna läggs ytterligare en viktig aspekt:fantasi.För den som inte har ord för känslor–eller i stunden av någon anledning föredrar att uttrycka sig utan ord–har dansen ett eget språk. Som att på frågan:”Hur mår du?”svara med swishande handrörelser i luften. Åsa Elowson visar med händerna:”Så här”.
–I rörelsen finns ett mer direkt varande. Det finnsen poäng i att en rörelse inte alltid kan tolkas.
Att använda dans kliniskt är ännu rätt ovanligt i Sverige – trots att goda förutsättningar finns. Många före detta dansare har, precis som Åsa Elowson, en”andra karriär”som fysioterapeuter.Den evidens som tidigare saknats för att kunna använda dans i rehabilitering börjar nu fyllas på, hävdar Åsa Elowson:
–Vi fysioterapeuter måste såklart använda oss av rörelser och åtgärder som är beforskade för att kunna ta in dans på olika kliniker. Men evidens finns, och alltmer forskning kommer kring hur dans är uppbyggande både mentalt och muskulärt, inte minst från studier kring bröstcancer.
–Dans kan definitivt ha en terapeutisk verkan, men det är inte terapi. Och jag är inte terapeut på det sättet att jag ber deltagarna att tolka sin rörelse eller jämföra med hur det var förra gången.
Hennes egen masteruppsats från 2019:”Dans som befrielse från kroppsliga begränsningar–deltagarnas upplevelser av dans för personer med Parkinsons sjukdom”,lyfter hur dans vid Parkinson kan förbättra de motoriska symptom som uppstår men också öka det psykiska välbefinnandet och bryta social isolering.
Då hade hon redan vidareutbildat sig till Dance for Parkinsons’s Disease-lärare i New York och varit med om att grunda och sprida Dans för Parkinson i Sverige. Det är baserat på flera internationella studier som påvisar dansens positiva effekter.Liknande kurser och mötesplatser finns än i dag på flera platser i landet.
–Jag minns en hockeykille, som alltid tyckt att dans var supertöntigt – och plötsligt bara dansade han. En annan deltagare berättade hur dansen lett till att hon vågat anmäla sig till en kör. Tidigare hade hon varit osäker på om hon, med sin påverkade andning, skulle klara det.
Där finns också minnet av en kvinna med en till vardags utmanande stelhet:
–Så, när hon kom in i den stora danssalen och hörde musiken, blev hon en annan, dansade och ropade: ”Jag känner mig så elegant! Så tjusig!” Det är ju precis det där – ens egen upplevelse – som bär en genom livet. Och den kan förändras i dansen.
Nyligen startade Åsa Elowson, tillsammans med ett 20-tal andra kombinerade fysioterapeuter och danspedagoger, ett nätverk via Facebook. Tanken är att utbyta yrkeserfarenheter i stort och smått: Hur övertygar man chefen om dans som rehab-alternativ? Vad finns det för studier att hänvisa till? Vilka rörelser kan man göra och vilka bör man undvika beroende på diagnos?
Åsa Elowson är uppvuxen med mamma, pappa och två systrar i det lilla samhället Skånsta, utanför Åkersberga norr om Stockholm. Båda föräldrarna var”utpräglade naturvetare”.Den växande Åsa tog bussen till skolan och längtade alltmer ut i världen. Efter studenten flyttade hon till Grenoble i Frankrike och hamnade på en teaterskola. Och det var där, via en kompis, som hon kom i kontakt med modern dans.
–Jag upptäckte på en gång hur mycket jag tyckte om det ordlösa och direkta. Dans går inte attspara på – som tavlor, teatertexter eller noter – dansen sker här och nu. Då kan man också vara mycket mer spontan. Det är precis den kvalitén som gör att jag hänger mig kvar i dansvärlden, även som fysioterapeut.
Sedan en tid har Åsa Elowson också dans med personer som på olika sätt blivit utsatta för trauman.
–Då handlar det mycket om att känna in: Var har jag min kropp i relation till andra? Hur nära får någon annan gå?Att få rehab i form av lekfull dans kan för många patienter stå i bjärt kontrast till mer”fyrkantiga, tjatiga och tråkiga”fysioterapeutiska övningar, hävdar Åsa Elowson:
–Jag har mött många patienter som inte tycker att det är roligt med fysioterapi. Man ska ofta stå och göra en rörelse tio gånger i rad, men det spelar ingen roll vilken inlevelse man har och det blir mekaniskt. Det är därför så många fuskar med träningen. I dans kan man kombinera fysioterapi med det kreativa, lekfulla och abstrakta. Som deltagare kan du för en stund få vara det där du kanske inte är annars.
Självklart finns också nackdelar med dans som rehabilitering. Skepsisen inför att tacka ja kan vara större. Deltagarna behöver vara”lite modiga”, menar Åsa Elowson.
–Ibland har vi svårt att rekrytera deltagare.I dans är du i ögonblicket på flera plan: fysiskt, mentalt, socialt, existentiellt…Det kräver stor koncentration och mycket mer än att stå på ett ben i fyra minuter och borsta tänderna.
Som fysioterapeut och dansprofet hoppas Åsa Elowson att dans snart ska stå på schemat i olika vårdutbildningar; inte minst för personalens egen hälsa.
–Vårdpersonal hamnar ofta i superstressiga situationer. Då behöver du lära dig att ta hand om din kropp via kognitiva metoder för stresshantering och fysisk aktivitet–jag röstar på dans.
Anna Kågström
Kort om profilen
Namn: Åsa Elowson
Ålder: 56 år.
Bor: Stockholm.
Gör: Fysioterapeut vid Centrum för cancerrehabilitering, Sabbatsbergs sjukhus, Stockholm. Utbildning: Fysioterapeut, Karolinska Institutet, Stockholm. Danspedagog, Danshögskolan i Stockholm. Certifierad Dance for Parkinsons’s Disease-lärare, Movement Research, New York.
Masteruppsats: ”Dans som befrielse från kroppsliga begränsningar – deltagarnas upplevelser av dans för personer med Parkinsons sjukdom” (2019), KI, Institutionen för neurobiologi, vårdvetenskap och samhälle.
Mer: Har sedan 2015 utvecklat Danshälsa (Dans för Parkinson) för Balettakademien. Har även lett/leder dans för personer med långvarig smärts, psykisk ohälsa och trauma.
