När den 11-åriga eleven dog var Oxhagsskolan väl förberedd. Tack vare en ny, konkret ”checklista” kunde skolan möta sorgen med trygghet, tröst och tydlighet – både före och efter döden. Vi möter tre viktiga möjliggörare.

Dörrarna öppnas och ett gäng skolbarn i mellanstadieåldern väller in från skolgården. Det blir som en svallvåg – trängsel, öppna ansikten, rop och ett moln av energi som försvinner bort i korridoren. På den här skolan, Oxhagsskolan i Kista i norra Stockholm, dog en femteklassare i slutet av förra året. Hela den sista tiden använde sig skolan av stödmaterialet ”Steget före” från Cancerfonden.

Materialet är initierat av Sarah Ekbom. Hon är mångårig lärare, men har också egna erfarenheter av sorg. För drygt tre år sedan miste hon sin 12-årige son Samuel i cancer. Både hon och andra nära runt Samuel upplevde stödet från sonens skola som valhänt. I stället kändes som om hon själv fick bära en del av det ansvaret.

Exempelvis saknades proaktiva planer när sjukdomen framskred. Samuel var sjuk i 13 månader. Under sommaren försämrades han hastigt, och dog en fredag i augusti 2021. När Sarah Ekbom fick veta att skolan tänkt hissa flaggan på halv stång när barnen kom tillbaka på måndag morgon, reagerade hon starkt: ”Nej – ni kan inte hissa flaggan på halv stång innan ni har pratat med eleverna – barn vet vad en halv stång betyder”.

Efter att Samuel dött upplevde Sarah Ekbom att skolan saknade beredskap för att tala om sorgen och för att hjälpa Samuels kamrater och hans bror att hantera den. Exempelvis togs minnesbordet som skolan ordnat bort efter bara tre dagar.

– Skolan är ju centrum i barns liv. Om sorgen inte får ta plats blir det väldigt svårt för eleverna att gå där varje dag och se en tom stol.

I stödmaterialet är en tydlig struktur och detta att ligga ”steget före” avgörande för att skapa ett tryggt, värdigt och bra stöd runt alla som berörs – barnet, hens föräldrar, syskon och vänner, skolkompisar och skolpersonal. Så som det har blivit på Oxhagsskolan.

 

Nu sitter vi fyra personer runt ett bord på kontoret hos rektor Sofia Panagiotidou. Det är, utöver rektorn och Sarah Ekbom, även Anna Patzauer Personne, kurator med lång erfarenhet av palliativ vård och fram till nyligen verksam vid SABH vid Astrid Lindgrens sjukhus, samt undertecknad. Dessutom finns under mötet ytterligare två personer högst närvarande; Sarahs son Samuel och den 11-åriga eleven som skolan miste förra året.

Rektor Sofia sitter med ”Steget före”-papperen framför sig, fulla med anteckningar i kanten om vem på skolan som ska göra vad, men också vad familjen och eleven önskat och nekat till.

– För oss har materialet varit ett jätte-
stöd. Vi som skola har en skyldighet att stå trygga när svåra saker händer, och för mig är det alltid så att kunskap ger trygghet. Med det här materialet hade vi både tid att lära och förbereda oss, och tid att känslomässigt bearbeta det som vi visste skulle hända.

 

Med stöd av Anna Patzauer Personne samlades rektor, berörda lärare och hela elevhälsoteamet med sjuksköterska, kurator och logoped. Under tre timmar gick de tillsammans igenom punkt för punkt: ”Sammankalla krisgruppen och fördela arbetsuppgifter”, ”Kontakt till anhöriga”, ”Information till andra elevers föräldrar”…

– Hela det här rummet var fullt, och alla var väldigt berörda, säger Sofia Panagiotidou. Samtidigt blev det så konstruktivt att tillsammans få göra en detaljerad handlingsplan.

Anna Patzauer Personne:

– För mig som kurator var det också väldigt skönt att ha det här tydliga materialet och gå igenom det steg för steg, i stället för att säga, som en kurator ofta gör: ”Så här kan man göra… vad säger ni om det?” Styrkan med den här handledningen är just att den är så superkonkret. Även om man är förtvivlad i stunden kommer man att veta exakt vilken uppgift man har, och göra den.

 

Under processen uppdaterades handlingsplanen kontinuerligt och fanns som en trygghet på rektor Sofia Panagiotidous laptop. Redan tidigt hörde hon också – och allt enligt handlingsplanen – av sig till rektorskollegor på andra kommunala skolor i området och bad om hjälp:

– Jag har inte varit ensam i det här, jag har fått stöd från grundskolechefen, från mina rektorskollegor och från skolans ledningsgrupp. Och lärarna och all annan skolpersonal har varit fantastiska.

Ändå kände Sofia Panagiotidou hur marken gungade när kurator Anna Patzauer Personne sms:ade henne dödsbeskedet en morgon i november.

– Min första känsla var att jag bara ville försvinna. Man är inte mer än människa i den stunden. Jag var också relativt ny i rollen som rektor, och kände tyngden: ”Hur ska jag leda 74 personal och 350 elever igenom det här?” Men så tog jag upp datorn och tittade på listan vi gjort tillsammans, och såg: ”Så, så och så.”

Döende och död hos barn väcker många och starka känslor. Sofia Panagiotidou menar att handlingsplanen också blev en hjälp i att förtydliga varför man gör olika saker – och för vems skull?

– Den här eleven var en person som berörde många. Flera lärare ville åka hem och hälsa på den här eleven, men jag sa: ”Vad är syftet?” Allt i en sådan här situation måste utgå från elevens och de anhörigas behov.

Skolan hade självklart kontinuerliga avstämningar med eleven själv, liksom med hens anhöriga. Exempelvis ville hen inte att hens föräldrar skulle vara med i skolan de sista gångerna eleven var där. Så var skulle de vara?

– Jag tänkte på hur jag själv hade gjort om mitt barn var svårt sjuk, säger rektor Sofia. Så jag frågade föräldrarna: ”Kommer ni att sitta i bilen på parkeringen?” I stället ordnade vi så att de fick nyckeln till ett vilorum, dit vi skaffade frukt och kaffe. På så sätt respekterade vi elevens vilja, men det blev också tryggt för oss i personalen att föräldrarna fanns så nära, om något skulle tillstöta.

 

Materialet ”Steget före” inskärper också vikten av ett noggrant efterarbete när en elev har gått bort.

Oxhagsskolan planerade i god tid för ett minnesrum i en av skolans mindre grupprum. Redan veckor i förväg stod lådor med inhandlad Festis i ett förråd. Dessa ingick sedan i rekvisitan i minnesrummet. Hit kunde den som ville gå och bara sitta och lyssna på lugn musik. Här fanns ljus och foto på den bortgångna eleven, liksom fina papper, post it-lappar och en whiteboard att skriva på – och alltså något att dricka.

När Oxhagsskolan firade lucia – en dryg månad efter att eleven hade gått bort – stod ett porträtt av henne på ett bord på scenen, jämte raden av tärnor och lucia.

 

Trots tydliga ramar tar sorgen sig olika uttryck hos olika personer. Kan exempelvis ett minnesrum väcka känslor hos andra elever att man ”måste” sörja? Och vad är en ”lagom” sorgeperiod?

– Visst har vi fått reaktioner, framför allt från vårdnadshavare, om varför vi involverat eleverna så, säger Sofia Panagiotidou. Folk reagerar olika på sorg, och vissa föräldrar vill skydda sina barn från det som är svårt. Jag menar tvärtom att en av skolans grunduppgifter är att stå trygga och stärka barnen att möta svårigheter i livet. I det här fallet har vi hela tiden svarat på frågan: Vad är värdigt för just den här eleven?

– Det är samma sak med minnesrummet. Det var visserligen öppet för alla på skolan att besöka, men i grunden var det den här elevens rum, och för att vi som skola ville hedra minnet av den personen.

Samtalet på rektorns rum är på väg att avrundas. Under hela mötet har ögon tårats av rörelse och sorg hos samtliga i rummet. När Sarah Ekbom vänder sig till Sofia Panagiotidou svämmar ögonen över:

– Jag känner mig så rörd, och är så glad över att ha fått mötas så här och höra att mitt material har fungerat precis så som jag ville. Men jag blir såklart också ledsen för att samma stöd inte fanns på min son Samuels skola.

Anna Patzauer Personne fyller i:

– Det är därför man ska stödja eleverna i vad de än känner, och göra så som ni har gjort här på Oxhagsskolan – prata om det. Era elever som har gått här kommer att minnas hur ni gjorde, och föra det vidare till sina barn. De kommer att berätta att det är möjligt att hantera sorg så här.

Anna Kågström