Linda Björkhem-Bergman är ny professor i palliativ medicin. Och den första kvinnliga i Sverige. Hur ser hon på sin roll? Vilka frågor är akuta? Och behöver begreppet ”palliativ” bytas ut?
När nyheten om din professur släpptes under middagen vid den Nationella konferensen i palliativ vård i Västerås steg jublet mot taket. Hur kändes det?
– Det var väldigt fint. Särskilt som jag alltid har känt mig lite som en udda fågel i den palliativa världen, eftersom jag från början kommer från farmakologin. Jag är väldigt hedrad och stolt över professorstiteln.
– Det är också roligt att palliativ medicin får en ny professur; det stärker vårt ämne. Att jag nu är den enda yrkesverksamma professorn känns förstås förpliktigande. I den bästa av världar skulle varje universitetsort ha en professur i palliativ medicin eftersom vårt ämne är lika angeläget och viktigt som andra medicinska discipliner.
Du är även den första kvinnliga professorn i palliativ medicin. Vad tänker du om det?
– Att jag kanske har krossat ett glastak, även om jag aldrig har känt mig diskriminerad som kvinna inom den palliativa världen. Här finns också så många kvinnor – vi behöver kanske snarare få in fler män.
– Inom andra delar av akademien upplever jag tvärtom att det är tufft att vara kvinna. En av anledningarna till att jag valde att byta bana, från att tidigare ha jobbat som läkare och forskare på ett universitetssjukhus, var just den uppenbara ojämlikhet där kvinnor och män ställs inför olika spelregler. Som kvinna upplevde jag att jag var tvungen att vara tio gånger bättre än männen och göra tio gånger mer. Dessutom blev jag och mina kvinnliga kollegor ofta utsatta för härskartekniker och förminskade på olika sätt.
– Självklart finns det fortfarande en del utmaningar och ojämlikhet även inom palliativ vård, men inte alls lika uttalat som jag var van vid.
Med din bakgrund som farmakolog kom du in lite ”från sidan” i den palliativa vård-världen. Vad var det du såg?
– Att det är på ett helt annat sätt än inom andra discipliner; så vänligt och öppet. Folk inom den palliativa vården har en genuin vilja att sätta patientens bästa i första rummet. Det ger en enorm kraft.
Vad ska du göra som professor?
– Jag ska förstås fortsätta att forska och göra fler kliniska studier. Fortfarande är de flesta studier gjorda på andra patientgrupper än den palliativa – där tänker jag att jag kan hjälpa till. Just nu håller vi på med studier kring cancerrelaterad fatigue. Där inkluderar vi patienter som är både i ett tidigt och ett sent skede i sin sjukdom för att få in alla perspektiv.
– Jag tänker också att jag kan lyfta styrkan i det multidisciplinära teamet. Gränserna inom akademien är annars tyvärr fortfarande skarpa. Att team-
arbete är en av hörnstenarna inom palliativ vård var en av anledningarna till att jag sökte mig hit. I min forskargrupp, som startade 2018, finns både läkare, en sjuksköterska och en dietist. Jag hoppas att på sikt få in fler professioner.
Hur ska du möta alla förhoppningar som nu finns på dig?
– Att hela tiden fundera på var jag gör mest nytta. Forskningen via Karolinska Institutet och Stockholms sjukhem är naturligtvis en sak. Det känns också viktigt att vara med och utveckla och undervisa kring palliativ vård via Palliativt Kunskapscentrum (PKC) i Region Stockholm. Där jobbar vi med att nå ut till all personal som kommer i kontakt med patienter med palliativa vårdbehov i kommunerna, inom akutsjukvården, primärvården och inom den specialiserade palliativa vården. Det känns både roligt och meningsfullt att få vara med och bidra till att kunskap sprids och att den palliativa vården utvecklas.
Ur ett större perspektiv – vilka frågor inom palliativ vård ser du som akuta?
– Det första är förstås att vi får en jämlik palliativ vård över hela landet. Här skulle det behövas en mycket starkare och tydligare samverkan mellan regioner och kommuner. Cancerfonden har jobbat mycket med den här frågan sista året, och där har jag och flera andra kollegor runt om i landet varit med och bidragit i diskussionerna och hjälpt till att ta fram åtgärdsförslag. Vi hoppas att vi tillsammans kan driva de här frågorna vidare.
– En annan stor utmaning är att kunna identifiera palliativa vårdbehov mycket tidigare än vad som görs i dag, och få in det tänket inom all vård.
Många – både inom vården och i samhället – förknippar begreppet ”palliativ vård” med livets slutskede. Frågan hur det ska implementeras bättre har pågått länge. Vore det kanske rentav bättre att byta begrepp?
– Jag tycker att ”palliativ” är ett fint ord; det syftar ju på det holistiska tänket. Men kanske kan det bli en diskussion om det framöver. Skulle det kunna heta ”stödjande vård” i stället? Men att byta begrepp är en väldigt stor sak.
– Annars tycker jag att det kan vara till hjälp att prata om ett tidigt och i ett sent sjukdomsskede i palliativ vård. Det gör det tydligare när man ska ha mer aktiva medicinska åtgärder och när man ska avstå.
Hur ser din egen relation till döden ut?
– När jag var tio år insjuknade min mamma i cancer. Hon klarade sig då, men ett antal år senare kom cancern tillbaka. Hon dog när jag var 23 år. Självklart har det påverkat mig mycket.
För ett drygt år sedan dog även en av mina systrar. Båda de sorgerna har fått mig att tänka djupare kring liv och död, och på hur man bäst ska utnyttja den tid man har. Min önskan är att jag, när jag ser tillbaka på mitt liv, ska tycka att jag har gjort något meningsfullt.
– Under min tid på läkarlinjen pratade vi däremot aldrig om döden. Vi lärde oss inte ens tecknen för när en människa är döende. Allt sådant fick jag lära mig långt senare av en undersköterska inom palliativ vård när jag gjorde randutbildning under min ST.
Du kommer från en läkarfamilj. Dina föräldrar träffades i ett labb, och du och din man Peter träffades på läkarlinjen?
– Ja, vi blev indelade i grupper utifrån efternamn redan från start – Björkhem och Bergman – och fortsatte så hela utbildningen. Vi trivdes ihop från första dagen, men det dröjde två år innan vi blev ihop. Faktum är att det var Peters forskningsfynd kring D-vitamin inom immunologi som inspirerade mig att börja forska på D-vitaminets inverkan på smärtlindring hos cancerpatienter.
Hur kan du, i din nya roll, stimulera forskning kring palliativ medicin nationellt?
– Jag ska försöka att vara en ”ambassadör” för vårt ämne och göra mitt bästa för att öka kunskaperna om det och förklara varför mer forskning behövs. Våra patienter har rätt att få vård och behandlingar som grundar sig på vetenskaplig evidens från klinisk forskning. Jag ser det som ett av mina viktigaste uppdrag att försöka hjälpa och stötta yngre kollegor som vill börja forska inom vårt ämne och underlätta för dem som vill göra kliniska studier inom palliativ vård.
Du undervisar redan i flera olika sammanhang, både på Karolinska Institutet, Stockholms Sjukhem och i rollen som vetenskaplig ledare för PKC Region Stockholm. Hur efter-
strävar du att vara som pedagog?
– På flera av de utbildningar jag håller i kan förkunskaperna hos deltagarna vara mycket olika och man har olika lång erfarenhet av palliativ vård.
– Som lärare vill jag skapa intresse och engagemang. Jag vill gärna att den entusiasm jag själv känner för ämnet ska smitta av sig och skapa intresse hos studenterna – och samtidigt att undervisningsmiljön känns trygg för alla. Det finns inga ”dumma frågor”.
När nyheten om din professur kom hade jag precis frågat min bordsgranne om vem som är hennes idol inom Palliativ-Sverige. Hon svarade utan att tveka: ”Linda Björkhem-Bergman. För att hon är så smart, och så ödmjuk.” Var kommer ödmjukheten ifrån?
– Kanske från mitt barndomshem. Och kanske för att jag har sett motsatsen inom den akademiska världen. Jag vill absolut inte ta åt mig äran för något som någon annan har gjort. Som ledare tänker jag att det är viktigt att rätt person får cred. Jag hoppas i alla fall att jag är bra på att se alla.
Anna Kågström
