Sofia Dettman var valts till ny ordförande för Nationella Rådet för Palliativ Vård. Här kan du läsa intervjun med henne – redan nu, publicerad i förväg från nästa nummer av Palliativ Vård.
Sedan april är du ny ordförande för NRPV. Varför tackade du ja?
– För att jag generellt har svårt att säga nej till roliga saker. De gånger jag har ångrat mig är få, så det verkar vara en bra strategi.
– Dessutom känner jag så starkt för palliativ vård, och för NRPV. Alla del-föreningar bidrar till att ge NRPV en unik och stark röst i vård-Sverige. Men det blir förstås svårt att kliva i skorna från tidigare ordförande, Bertil Axelsson.
Vad kan du tillföra?
– Att jag genom åren har skaffat mig många kontakter och har ganska bra koll på palliativ-Sverige. Jag har dess-utom varit ordförande för SFPM, Svensk förening för palliativ medicin, och suttit i styrelsen för NRPV, så jag vet hur de olika delföreningarna arbetar.
– Och – eftersom jag var med och arrangerade den Nationella konferensen i palliativ vård i Västerås 2024 – vet jag på djupet vad det kräver och innebär. Nationella konferensen är ju, jämte tidskriften, det viktigaste NRPV gör.
Du pratar gärna om vikten av ”tillsammans-arbete”?
– Jag har aldrig aktivt sökt ledande roller. Jag har hamnat i dem, för att jag inte kan låta bli att komma med idéer. Då vill jag ju gärna vara med och genomföra dem också, men tillsammans med övriga i teamet. Ledarskap för mig handlar mycket om att åstadkomma förbättringar tillsammans med andra, och att se andra växa med uppgift och förtroende.
– Därför hoppas jag att ”tillsammansarbetet” ska genomsyra både NRPV:s styrelse och alla delföreningar. Som ordförande ska jag representera NRPV, men jag ska inte vara NRPV.
Vilka ser du som de viktigast frågorna att driva framåt?
– NRPV:s kanske viktigaste roll är att nå ut brett och påverka via kunskap. Det gör vi genom den årliga, nationella konferensen, men ännu mer via tidskriften. Vad gäller tidskriften går den precis in i ett spännande förändringsarbete med tanken att den ska nå ut ännu bättre.
– NRPV ska också höras och synas, och vara bra på att ta debatten. Jag tror exempelvis att frågan om dödshjälp kommer att lyftas tätare framöver. Då behöver NRPV vara med, inte för att argumentera mot dödshjälp, utan för att lyfta vad palliativ vård har att erbjuda. Även när frågor uppstår i media som berör palliativ vård ska vi vara med och debattera; sakligt och kunnigt.
– Generellt känns det som om det är medvind för förändring just nu. Genomslaget i medier i februari kring kartläggningen av bristerna inom specialiserad palliativ vård var ju fantastiskt. Vi är, och ska vara, en erkänd och samlad röst från ”Palliations-Sverige”.
Du efterträder Bertil Axelsson och NRPV får därmed ytterligare en läkare som ordförande. Vilka är för- och nackdelarna med det?
– Det kan vara en fördel inom vissa kretsar, där man fortfarande lyssnar mer till läkare, även om det är något som NRPV vill jobba bort. Nackdelen är väl om valet av mig cementerar just den bilden. Där behöver både jag, vi i styrelsen och delföreningarna vara förebilder för teamarbete. Jag tror, som sagt, på att arbeta tillsammans.
Vilken roll tänker du att NRPV kan spela internationellt?
– En större! NRPV är ju medlem i den internationella organisationen EAPC, och vi har precis ansökt om att arrangera EAPC-konferensen 2029 i Stockholm. Det kan bli riktigt stort om vi får till det, och med besökare från hela världen. Det skulle verkligen sätta en strålkastare på palliativ vård, och ge oss en bra chans att lyfta palliativa frågor. 2029 är det också 30-årsjubileum för NRPV, så det skulle sammanfalla fint.
– Palliativmedicinare ingår dess-utom i ett nystartat nordiskt nätverk. Det är jätteintressant att höra om läget i de andra länderna. Vad gäller specialisering i palliativ medicin är det tydligt att Sverige ligger i framkant, och något som de andra länderna nu vill ta efter.
Hur kan NRPV arbeta för en förbättrad allmän palliativ vård?
– NRPV ska främja ett palliativt förhållningssätt inom all vård. Det kan ske via våra två viktigaste kanaler, den nationella konferensen och tidskriften, men även på olika sätt via delföreningarna.
– Ett viktigt mål är att få vårdkollegor inom många typer av verksamheter att förstå att de också behöver, och tjänar på, att arbeta utifrån ett palliativt förhållningssätt. Det kan gälla såväl vårdcentraler som sjukhusavdelningar eller kommunala vårdformer. Palliativ vård är inte något som bedrivs exklusivt inom specialiserade verksamheter!
– Generellt är det en fråga som vi tillsammans inom NRPV får jobba vidare med.
Själv bor och verkar du i Västerås, och är chef för en palliativ verksamhet som har expanderat kraftigt?
– Det har hänt otroligt mycket under de senaste åren, roligt nog. Vi har en ganska komplett verksamhet här med slutenvårdsplatser, AH-team, rådgivningsteam och nu även en palliativ mottagning. Vi har också under förra året utvidgat vårt samarbete med Barnkliniken i Västerås så att barn med palliativa vårdbehov kan få hemsjukvård, oavsett diagnos och bostadsort.
– Sedan flera år läkarbemannar vår klinik även AH-teamen i Fagersta och Köping. Det har medfört att remisskriterier och arbetssätt för de olika teamen nu är mer likartade. Vi kan ännu inte påstå att vården är jämlik över hela regionen, men vi har kommit en bra bit på väg.
– Uppbyggnaden av en palliativ mottagning är ett riktigt nybyggar-projekt. Det är helt enkelt svårt att ta rygg på andra i Sverige, eftersom det är så få som har liknande verksamheter.
Ni har också en ovanligt hög andel specialiserade läkare?
– Ja, det är ett uttalat mål att alla fast anställda läkare ska vara det. I dag är vi sex som är specialister i palliativ medicin, och två ST-läkare som är på väg att bli det. Däremot är det färre sjuksköterskor och undersköterskor som specialistutbildar sig, det behöver vi förbättra.
Varför valde du själv att arbeta inom palliativ vård?
– För att jag trivs med att arbeta med helheten. Redan som lungläkare tyckte jag om att arbeta med hela vårdkedjan – från utredning till behandling, och i många fall även avslutande av behandling och fortsatt stöd fram till döden.
– Dessutom tycker jag om det personcentrerade arbetssättet. Liksom mötena med patienter och närstående, som blir så extra nära inom palliativ vård. Det är ett sätt att arbeta där jag som vårdpersonal kan göra stor skillnad.
Du har idrottat sedan du var barn; först som dressyrryttare, sedan som elitidrottare inom friidrott, i rullstolsåkning. Hur har det påverkat dig som person?
– Jag är bra på att sätta upp mål och olika delmål, och kan jobba mot ett mål långt fram. Dessutom är jag mentalt uthållig. Jag är beredd på att livet inte alltid är så lätt, och att man ofta får jobba hårt för att komma dit man vill. Det har jag till stor del mina föräldrar att tacka för. De har alltid pushat mig, och haft samma förväntningar på mig som på mina två äldre systrar.
Du har flera VM-medaljer – och ett brons från Paralympics i Sydney 2000! Hur kändes det att knipa bronset?
– Det räknar jag nog som min största idrottsliga framgång. Det var både i hård konkurrens och en tuff väg fram till tävlingarna för mig. Jag opererade en höft knappt ett år tidigare och missade mycket träning, och även en kurs på läkarlinjen. Det gjorde att jag fick läsa dubbla kurser på KI, parallellt med mitt idrottande, under sista terminen före examen.
Du föddes med en stor tumör på korsryggen, som skadade nerverna svårt, och är rullstolsburen sedan barndomen. Är rullstolen något som patienter och närstående kan reagera på?
– Det händer att de reagerar, men aldrig negativt. Oftast undrar de: ”Går det bra att jobba?” Då svarar jag att just vårdmiljöer är perfekt anpassade för en rullstolsburen – utmaningarna skulle vara större i många andra yrken.
– I patientmötet är det inget hinder, utan kan till och med vara en tillgång. Jag kan uppleva att patienter och närstående känner att jag är mer på samma nivå i samtal. Det kommer nog av att jag sitter i samma höjd som dem, och att de på något sätt tänker att jag också måste ha erfarenhet av att vara patient. Och det är ju sant!
Till sist – hur var det nu med den där natten som du fick tillbringa hos polisen?
– Ha ha, det är en av mina party-historier. Jag var 17 år, och var med min bästis i Stockholm för att se favoritbandet U2. Dagen efter skulle jag till Estland för att köra en halvmara. Vi skulle få övernatta i en lägenhet, men på väg dit efter konserten insåg vi att vi aldrig fått nyckeln.
– Min kompis tyckte att vi kunde sova utomhus, men jag svarade: ”Aldrig! Jag måste sova mina åtta timmar!” Jag var såå ordentlig! I stället föreslog jag att vi skulle be polisen om hjälp. Väl på en polisstation, någonstans i city, var de rätt avoga: ”Har ni pratat med soc?” Vi fattade noll: ”Vad är soc?”
– Till slut lyckades vi övertyga dem om att få sova på var sin bänk där i väntrummet. Det var lite stök med personer som skulle till arresten, men det gick. På morgonen åkte jag till Estland och körde en halvmara. Jag kommer inte ihåg hur jag placerade mig, så förmodligen vann jag inte.
Anna Kågström
