Musik kan väcka minnen, skapa lugn och ro, ge energi, trösta och mycket mer. Alla dessa egenskaper gör att musik i genomtänkt form behövs på en palliativ vårdavdelning. Trots detta finns det bara en musikterapeut inom palliativ slutenvård för vuxna i Sverige. Hon vill gärna få sällskap.

På våning åtta i Sollentuna sjukhus norr om Stockholm ligger avdelning 82. Där finns 17 vårdplatser – alla med tillgång till musikterapeuten Katarina Lindblad. Hon finns där på deltid och arbetar i de boendes egna rum eller i matsalen, enskilt eller i grupp.

– Musikterapi är en evidensbaserad vårdform, men såvitt jag vet är jag den enda i Sverige just nu som jobbar med vuxna i palliativ vård på sjukhus.

Katarinas arbete går inte ut på att komma och ”sjunga en stump” för patienterna (även om allsång faktiskt förekommer). Hennes syfte med att använda musik i vården är mångfacetterat och handlar om att stödja verklig livskvalitet.

– Det finns vetenskaplig evidens för att musik lindrar ångest, lugnar människor och till och med minskar smärta.  Den är också nyckeln till livsberättelser och underlättar för samtal. Musik kan även göra mycket gott för relationen mellan patient och närstående.

Katarina är i bakgrunden socionom och musikvetare. Hon disputerade på en avhandling om musik som stöd för äldre män, med titeln ”Som plåster på själen”. Hennes uppdrag i Sollentuna finansieras av Region Stockholms innovationsfond. Det är inne på sitt andra och sista år; fokus ligger nu på musik som kommunikationsform. När Katarina inte är på sjukhuset jobbar hon med föreläsningar om musik och hälsa och på Betaniastiftelsen som dess programchef för kultur och hälsa.

Vi sitter i soffgruppen i det kombinerade mat- och vardagsrummet. Ena väggens fönster vetter ut mot balkongen med dess anslående utsikt över Edsviken. Där ute sitter flera av patienterna, med och utan sina närstående. Intill tv:n står, och ligger, Katarinas arbetsredskap: en gitarr, en läsplatta och bärbar högtalare – och instrumentet monochord. Det är ett slags liten harpa och som namnet antyder kan man spela ett enda ackord på strängarna. Om man vill sjunga till tonföljden låter det fint i både dur och moll.

När Katarina möter en patient i hens eget rum kommer hon aldrig in med en färdig plan.

– Jag börjar alltid med ”Vill du ha sällskap en stund?”, ”Hur har du det?” eller ”Har du en relation till musik?”. Patienterna märker att jag går in utan agenda. Jag har andra förutsättningar än många andra i personalen att låta patienten styra, och ge patienten tid.

Katarina påpekar att det inte bara är patienterna som uppskattar att hon inte har bråttom.

– Personalen vill göra allt och lite till, men de hinner inte. De kan oftast inte sitta still hos någon. Det är skönt för dem att veta att det finns någon här som har tid. Det lättar den allmänna bördan och minskar den etiska stressen.

Med några korta berättelser ger Katarina exempel på hur musik kan fungera för människor med palliativa vårdbehov. En kvinna hade svår oro och ringde på personalen hela tiden. Hon frågade ideligen ”Varför är jag här?” Katarina började spela lugnande musik, vilket tyvärr inte hjälpte särskilt mycket.

– Det visade sig att hon hade dansat mycket i sitt liv, så när jag i stället valde ganska snabb rock’n’roll, klassisk bugg-musik, och masserade hennes fötter somnade hon och var sedan lugn och larmade inte på flera timmar. Den var alltså inte den lugna musiken som lugnade henne, utan den typ av musik hon själv kände starkast för.

En annan kvinna hade musiken som ett gemensamt intresse med sin son. Katarina pratade med de båda om musik, och tillsammans lyssnade de på mammans och sonens favoriter. En av dem var Frank Sinatra.

– En gång lyssnade vi på ”My Way”. Under hela sången höll de varandras händer och tittade varandra djupt i ögonen, med total närvaro. Det var som att hela rummet fylldes av deras kärlek till varandra, av tacksamhet och stolthet – och att sången och orden hjälpte till att förmedla de här känslorna.

I ett tredje fall var det en man som hade en stor musikpassion. Han var ganska nedstämd över sin situation, men när han fick diskutera olika tonsättare, välja favoritstycken att lyssna och även spela och sjunga själv blev han påtagligt upplivad. En fjärde person sa till Katarina att han låg och funderade på vilken musik som skulle spelas på hans begravning.

– Då kunde vi prata om det och jag kunde ge konkret hjälp i situationen, säger Katarina.

Musikterapi handlar mycket om att låta människor få vara levande, vitaliserade personer och inte bara sjuka och döende. Den som behöver lugn och ro, komma ned i andning, kan få det, medan någon annan kanske vill bli uppiggad. Katarina hänvisar till att palliativ vård har som uppgift att bland annat stötta den existentiell hälsan.

– Musikterapi är ett effektivt sätt att uppfylla det kravet. Jag mötte en patient som gick från att säga att hon skulle vilja vara död till att säga ”Jag älskar musik”. Vi sjöng i en timme tillsammans.

Katarina säger att patienterna absolut inte förväntas att vare sig sjunga eller spela, utan att hennes uppgift är att ta ner de prestationskrav som kan uppstå när människor ser gitarren eller monochordet. Hon vill också betona att musik inte alltid leder till en positiv upplevelse.

– Musik är manipulativt. Vi kan faktiskt göra skada, och både stressa människor och väcka oro med musik. Ett exempel är att utan samförstånd spela musik från hemlandet, då en person har utländsk bakgrund. Oönskad musik kan upplevas som invaderande i värsta fall.

Från korridoren körs en kvinna in i rullstol, en patient som Katarina träffat flera gånger. Kvinnan skiner upp när hon får se Katarina.

– Ska du sjunga? frågar hon.

Katarina plockar fram gitarren och tar upp ”En gång jag seglar i hamn” och fortsätter sedan med några andra örhängen som ”Uti vår hage” och ”Den första gång jag såg dig”.

– Musik betyder jättemycket, säger kvinnan när Katarina är färdig och det är dags för lunch.

Katarina berättar att det först var svårt att komma in i vården, att få en tydlig roll på avdelningen.

– I början när jag kom hit kunde undersköterskorna föreslå patienter utifrån vilka som hade ett musikintresse. ”Du kan gå in på rum 17, hon tycker om att sjunga”. Nu säger de snarare: ”Patienten på 19 har ångest, du kanske kan göra något?” ”Lena på 4 är orolig.” De ser musik som en behandlingsform.

Nu är hon en självklar del av teamet, kan läsa och anteckna i journalerna.

– Personalen tycker om detta. Jag skriver i journalen vad jag får fram om patienterna, både om deras relation till musik och deras liv. De som jobbar här får ett annat perspektiv på patienten. Till och med läkarna säger det.

Under hösten kommer Katarina att flytta till Trondheim, där hon fått en lektorstjänst i musikvetenskap. Men musiken tystnar inte i Sollentuna. Nästa vers sjungs av Marianne Viper, nyutbildad musikterapeut med en bakgrund som kyrkomusiker. Marianne har tidigare haft musikstunder i grupp på demensboende på Stockholms Sjukhem.

– Det har varit jättefina stunder, men de öronmärkta pengarna tog tyvärr slut, säger hon.

Katarina har märkt att det inom vården ofta finns en uppfattning att musik är guldkant, en liten marsipanros som kan avvaras. Många saknar kunskap om vad musikterapi faktiskt innebär. Projektet med musikterapi på Sollentuna sjukhus stöttas dock helhjärtat av patientområdeschef Linda Martinson, som även tog initiativet. Tanken bakom projektet är att palliativ vård har ett särskilt uppdrag att arbeta med patientens och närståendes existentiella och relationella hälsa, vilket är precis det musikterapi gör.

Musikterapiprojektet ska utvärderas och redovisas på olika sätt, bland annat föreläser Katarina på Nationella konferensen i Malmö (se nedan/här intill). Målet har varit dels att se vad musikterapi – utförd av en utbildad musikterapeut – kan innebära i palliativ vård i form av ökad livskvalitet, dels att skapa en ”långsiktigt hållbar” modell för hur musik kan finnas med även fortsatt på avdelningen. Enligt Katarina innebär detta en fortsättning utan att en musikterapeut är inblandad.

– Det finns mycket som personalen kan göra själva när det gäller att skapa rum för musik i palliativ vård. Det handlar mest om vilja, och att lita på att musik verkligen är en väg till välbefinnande på en mängd olika sätt. ■

Linda Swartz

 

Hur personalen kan skapa rum för musik i vården:

• Ställ frågor om patientens förhållande till musik redan vid inskrivning, och anteckna i journalen.
• Om det finns musik patienten tycker särskilt mycket om, gör spellistor eller be närstående göra det.
• Utnyttja det faktum att musik är nyckeln till livsberättelser. Samtal om musik har ett egenvärde.
• Det finns evidens på gruppnivå att musik kan ha en lugnande effekt vid oro. Den effekten kan öka när det är levande sång, då personal eller närstående sjunger eller nynnar själva.
• Om du inte kan få svar från patienten själv, ta upp ämnet musik med närstående. Hjälp dem att hjälpa. De kan bidra konkret till omvårdnaden, vilket också stärker de närstående själva och deras relation till patienten.