Tid att lyssna och tid att ge av sin närvaro. Det är nycklarna till god vård och till ett gott ledarskap, enligt Christina Lindström. Möt sjuksköterskan som har lett arbetet med det nya nationella vårdprogrammet för barn.

Till vardags arbetar Christina Lindström på plan åtta på Karolinska sjukhuset i Huddinge. Där ligger avdelningen för barnregionvård där hon är omvårdnadschef. Det innebär att leda 43 sjuksköterskor och undersköterskor som vårdar svårt sjuka barn. De tio vårdplatserna upptas av barn med sjukdomar i levern eller njurarna, med gastro- eller hematologiska sjukdomar. Stundtals är det väldigt svårt sjuka barn som vårdas på avdelningen där de väntar på ny lever, njure eller benmärg som ska transplanteras.

Christina är trots sin chefsposition alltid ombytt i bussarong och med skyltar.

– Det är för att jag ska kunna gå ut och stötta vid extra kniviga fall. Jag vill finnas där för medarbetarna även i det praktiska jobbet.

Sedan hösten 2020 har Christina chefat på den här avdelningen. Före det jobbade hon som biträdande vårdchef på Lilla Erstagården och dessförinnan inom SABH på Karolinska sjukhuset. Redan där väcktes tanken på att i samverkan med andra få till nationella riktlinjer för palliativ vård av barn. Lokala riktlinjer påbörjades med den palliativa gruppen, ett arbete som fortsatte på SABH. Christina tog med tanken till Lilla Erstagården där personalgruppen också skapade lokala riktlinjer 2016 fick hon så frågan om att leda arbetsgruppen för att ta fram Nationella vårdprogrammet för barn.

– Min drivkraft i det arbetet är att få en mer jämlik vård för barnen i Sverige. Den kan inte bli helt rättvis, eftersom det blir en koncentration till storstäderna av barn som dör, men den kan bli mycket mer jämlik än i dag.

Men vilken är Christinas grundläggande drivkraft att jobba med svårt sjuka barn? Den uppstod redan i barndomen. Båda hennes fastrar jobbade inom vården och Christina tyckte att verkade vara så roligt. Hon var minsta systern och skulle inte få några småsyskon, men tog gärna hand om mindre barn i grannhusen på gatan.

– Ganska tidigt skrev jag i kompisarnas ”Mina vänner”-böcker att jag ville bli sjuksköterska och ta hand om sjuka barn. Och det har jag gjort nästan hela mitt arbetsliv.

Förutom sin grundutbildning har Christina studerat barnonkologi på Sahlgrenska akademin via barncancerfondens satsning på fortbildning för sjuksköterskor. Hon var också bland de första i Sverige med att utbilda sig inom barnpalliation i Tyskland 2010. Efter det har Christina läst 7,5 högskolepoäng i palliativ vård på avancerad nivå i Uppsala

I början av sitt yrkesliv provade Christina att jobba i akutsjukvården, men säger att det är hos de svårt sjuka barnen som hon känner att hon verkligen kan göra nytta.

– Jag kan ge av mitt lugn och min trygghet till föräldrarna och barnen. Nu som chef får göra jag det till personalgruppen i stället, och försöker filtrera ner mina styrkor och drivkrafter till dem.

Christina upplever är också att arbetet med de svårast sjuka barnen ger mest tillbaka.

– Jag får höra så många fantastiska historier, och kan känna tillfredsställelse över att mitt sätt att vårda kan ge något till en annan människa. Att jag får göra gott.

Det görandet är oftast att inte göra så mycket alls, enligt Christina. Det viktiga är att visa med hela sin person att man vågar vara där fastän det är ångestfyllt. Då kan det också komma en hel berättelse utan att man ställer frågor.

– Det avgörande är att du tar dig tid, och ger av din tid. Förmedla: Jag finns här för er. Visa att du är beredd att verkligen lyssna. Personen har ofta lösningar själv om jag bara lyssnar.

I kontakten med de sjuka barnen själva tycker Christina att man bör bryta det sjuka och hitta på något annat. Hon brukar alltid försöka få fram vad som är viktigt för barnen i det vanliga livet. Att prata om sådant som triggar dem – om det är bakning eller naturen eller hundar eller något annat.

– Jag vill alltid möta barnet på dess egen nivå, även fysiskt. Man jobbar aldrig så mycket på knä som när man är barnsjuksköterska i hemsjukvården.

Men icke-ergonomiska arbetsställningar är inte det tuffaste när man jobbar med svårt sjuka barn och deras familjer.

– Det svåraste är när man inte har tid – både i ledarskapet och när ett barn håller på att dö. Det är hemskt med en familj där det gått för fort och varken föräldrar eller barn fått tid att förbereda sig. Och de fall där vi inte har kunnat symtomlindra är oerhört otillfredsställande. Som tur är händer det väldigt sällan.

För att orka med de tuffa sidorna i yrket har Christina har hittat en strategi där hon aktivt lämnar jobbet på jobbet. Ett sätt är att idrotta och vara utomhus mycket, och att så ofta som möjligt fara till fjälls.

– Det är något jag försöker efter alla år med svårt sjuka barn och död: Att ta till vara mitt liv – leva det fullt ut. Jag har en skyldighet att leva när så många andra dör. ■

Linda Swartz

 

Kort om profilen

Gör: Omvårdnadschef för barnregionvårdavdelningen på Karolinska sjukhuset Huddinge.

Ålder: 50 år.

Bor: Trångsund.

Familj: Make och två döttrar, 22 och 19 år, samt två katter.

På fritiden: Älskar att vara i fjällen året om, framför allt Vemdalsskalet. Åker både slalom, längd och vandrar. Åker även gärna till Fårö. Har nyligen upptäckt hur kul det är med padel. Umgås så mycket hon kan med familj och vänner.