Hundratals förbättringsprojekt pågår inom palliativ vård runt om i Sverige. Utvecklade av vårdpersonal som sett behov i sin egen vardag.
– Det här visar att det händer saker – på riktigt – ute i verksamheterna, säger Sofia Andersson, ordförande för det nationella nätverket för palliativ vård vid Regionala cancercentrum i samverkan (RCC).
Under 2024 och 2025 har staten satsat omkring 100 miljoner kronor per år på utveckling av palliativ vård och cancerrehabilitering. Resultatet är hundratals lokala förbättringsarbeten runt om i landet. Totalt beviljades 182 projekt 2024 och 246 projekt 2025.
Satsningen kommer i ett läge där behoven är väl kända. Rapporter har visat att tillgången till palliativ vård skiljer sig åt mellan olika delar av landet. Samtidigt har nya vårdprogram och nationella vårdförlopp tagits fram för att stödja utvecklingen av vården. Frågan är hur förändring ska omsättas i praktiken.
– Det här är en möjliggörare för att faktiskt arbeta för en mer jämlik palliativ vård i Sverige. Vårdpersonal vet ofta vad som behöver göras, men de behöver pengar för att kunna göra skillnad, säger Sofia Andersson.
Det som gör satsningen ovanlig är att projekten inte har vuxit fram ur en nationell plan med färdiga lösningar. I stället har verksamheter i landet själva identifierat behov och sökt stöd för att utveckla vården där de arbetar.
– Det är klinisk personal som själva har sett behoven i sin vardag – och fått möjlighet att göra något åt dem. Här är det personer som jobbar med palliativ vård som själva fått söka medel för insatser som de tycker behövs, säger Sofia Andersson.
Projekten spänner över många olika områden. Vissa projekt fokuserar på att höja kompetensen hos vårdpersonal, andra på digitala lösningar som gör vården mer tillgänglig. Det finns satsningar på vård i hemmet, förbättrad samverkan mellan olika vårdgivare och nya former av stöd till patienter och närstående.
Ett exempel är satsningen på bärbart ultraljud inom den specialiserade palliativa hemsjukvården.
– Med bärbara ultraljud kan man åka hem till patienten i stället för att patienten ska åka in till sjukhuset. Det gör att man slipper ta den energin från patienten – som i stället kan lägga tiden på det man vill och orkar i livets slut, säger Sofia Andersson.
Samtidigt är utvecklingsarbete sällan enkelt. En utmaning är att medlen ska användas inom samma år som de beviljas, trots att många förändringar tar tid att genomföra och få fäste i verksamheten.
Samtidigt kan tidsramen också skapa ett driv i arbetet. Men för att satsningen ska få fortsätta behöver resultaten bli synliga.
– Vi måste visa på vad verksamheterna har gjort. Om någon ger pengar då är det viktigt att visa resultat och sprida goda exempel, till exempel via webbinarier, säger Sofia Andersson.
På följande uppslag presenteras sex projekt från landets sex sjukvårdsregioner.
Helena Eriksson Kjellgren
