Björkbacken utbildade alla i palliativ vård

profile
Redaktionen

I stället för att låta utbilda enstaka palliativa ombud, utbildade Björkbackens särskilda boende hela omvårdnadspersonalen i palliativ vård. Det har bland annat lett till tryggare personal och färre insatser från hemsjukvården.

Strax utanför Enköpings centrum ligger stadens största särskilda boende, Björkbacken. Det är ett åttavåningshus med 77 platser samt en korttidsavdel­ning för demenssjuka och en för rehab. Där har undersköterskan Ann Mattsson jobbat sedan boendet öppnade 2009.

– Till Björkbacken kommer du när du inte klarar dig hemma längre. Det betyder att många bor här kort tid, men en del så länge som fem–sex år. Men man kan hävda att palliativ vård börjar när de kommer hit, säger hon.

Så gott som alla boende har en eller flera obotliga sjukdomar i botten, som Parkinson, MS, demenssjukdom, KOL, hjärtsvikt, diabetes med komplikationer, stroke och vissa psykiatriska diagnoser. För Ann Mattsson och sjuksköterskan Elisabeth Lunderbye är det självklart att personal som jobbar med dessa människor ska ha god kunskap om palliativ vård. Elisabeth arbetade på Björkbacken 2016–2019, och det var under de åren som utbildnings­projektet föddes och genomfördes.

– Palliativ vård handlar inte bara om det medicinska, utan mycket om omvårdnad. Omvårdnadspersonalen behöver stärkas i sin kunskap om olika sjukdomar och hur de yttrar sig. Om man stärker den kompetensen blir resultatet bättre vård för patienterna, men det blir också bättre för de närstående och personalen, säger Elisabeth.

 

Under 2018 pågick en diskussion med ledningen för Björkbacken om boendet skulle ha palliativa ombud. Just då hade boendet extra många från LAH, lasarettsansluten hemsjukvård, berättar Elisabeth:

– Det blev tydligt att många boende kom hit bara för att somna in. Landstingspatienterna har en ansvarig sjuksköterska, men det är ju ändå omvårdnadspersonalen som får ta hand om dem. Så det är viktigt att man inte är rädd för det. Ju tidigare man ser tecknen på att livets slutskede närmar sig, desto bättre omvårdnad.

Ann, med 43 års erfarenhet av äldreomsorgen, tyckte att det som ombuden lär sig borde ju alla kunna. Hon och Elisabeth, som också hade ett brinnande intresse för palliativ vård, fick i uppdrag att utforma en utbildning för alla fastanställda undersköterskor och vårdbiträden, långtidsvikarier och nattpersonal. Sammanlagt blev det 42 personer.

Utbildningen baserades på Nationella vårdprogrammet och Nationellt kunskapsstöd för god palliativ vård i livets slutskede. Den bestod av två föreläsningstillfällen om två timmar vardera samt en validering i grupper om tre till fyra personer under 30–45 minuter. Först gick hälften av personalen hela utbildningen, och därefter resten. Totalt tog det tre månader.

Föreläsningarna utgick från konkreta situationer som uppstått på boendet, och handlade till exempel om:

– Grunddiagnoser och deras förväntade förlopp.

– Fysiologiska förändringar hos en döende person.

– Vikten av att lära känna den boende och dennes önskemål.

– Vilka är de vanligt förekommande infektionerna?

– De olika professionernas ansvar.

– Vanliga palliativa läkemedel, när och hur?

– Omvårdnad för att förebygga behov av läkemedel.

– Miljön i de boendes rum.

 

De fyra sjuksköterskor som jobbar på Björkbacken lyssnade också på föreläsningarna, så att de skulle känna till vad resten av personalen fick veta. I projektet ingick också att sjuksköterskorna vid inskrivningssamtal eller snart därefter ska ta upp frågan om döden med de närstående.

– De ska också förklara att alla i personalen är utbildade i palliativ vård. Vi kan lindra smärta och förhindra onödiga inläggningar, säger Elisabeth.

Valideringen var upplagd efter en frågemall, så att det skulle bli lika för alla. Den var inte utformad som ett förhör, utan som ett samtal i grupp, berättar Elisabeth:

– Målet var att deltagarna skulle lämna rummet och känna ”Jag kunde det här!”. De sitter inne på så många bra erfarenheter själva.

Ann nickar instämmande:

– För dem innebar detta att ha en validerad utbildning att de också bekräftades i vad de redan kan.

 

Vid valideringen var det flera ur personalen som reflekterade över palliativa personer som de tagit hand om tiden efter föreläsningarna, och många gjorde reflektioner över dödsfall tidigare under deras arbetsliv som kanske inte blivit så bra. Några valde att prata om privata dödsfall under valideringen och lyfta frågor kring dessa.

– Det var också roligt att få veta mer om kulturella skillnader. Vi fick höra många berättelser från allas olika länder, säger Ann.

Utbildningen genomfördes under 2018–2019 och har bara fått positiva följder. Personalen säger att de känner sig tryggare, att de vågar prata mer med de närstående. Eftersom de olika arbetsgrupperna på boendet delades upp i nya konstellationer under utbildningen har det lett till större samhörighet i hela huset. Personalen har också blivit bättre på att fråga varandra om olika aspekter på palliativ vård.

– Det var roligt att göra något från start till mål, och se hur det förändrar personalens sätt att arbeta. LAH har berättat att de har färre insatser hos oss jämfört med tidigare, säger Elisabeth.

Under pandemin har alla utbildningsinsatser utom introduktioner stått stilla. Men enligt Ann är tanken att projektet ska fortsätta så snart det går, dels genom utbildning av nyanställda, dels uppföljning för de som redan gått den. Båda är övertygade om att större kunskaper i palliativ vård bland de som jobbar på särskilt boende är bra för alla. Elisabeth uttrycker det så här:

– Man får ofta höra att omvårdnadspersonalen är en kugge i maskineriet, men det är de som är maskineriet. De tar hand om de viktigaste människorna vi har och ger dem värdiga slut. ■

 

Text: Linda Swartz

2022 Copyright - Nationella Rådet för Palliativ Vård
logo-nationella

Genom att använda vår hemsida godkänner du vår cookie policy. Vi samlar bara besöksstatistik. Vi lämnar inte ut någon information till tredje part eller på annat sätt använder datan för marknadsföring gentemot dig som person.