Existentiell ensamhet syns sällan i journaler – men kan prägla människors sista tid i livet. I sin forskning har sjuksköterskan och forskaren Jonas Olofsson mött äldre migranter som bär på erfarenheter av förlust, rotlöshet och en känsla av att stå mellan två världar. Här skriver han om vad existentiellt stöd kan vara i praktiken: om att våga stanna kvar och möta människan bakom sjukdomen.
Hon bad mig hjälpa henne med kvällsmedicinen och att bädda upp sängen. Samma rutin, kväll efter kväll. Men ganska snart förstod jag att det inte var därför hon ringde. När vi satt på sängkanten började hon berätta: om glädje och sorg, om nätternas oro för döden som samtidigt skulle bli en befrielse, om hemlandet och känslan av att aldrig riktigt vara svensk trots nästan sextio år i landet, om den självklara tron som nu smolkades av oro och tvivel – höll den verkligen? Sorgen över att aldrig mer få se hemlandets landskap eller besöka familjens grav. Berättelsen återkom, kväll efter kväll. När orden tog slut bad vi aftonbön tillsammans. Hon lade sitt huvud mot min axel och vi satt tysta en stund innan vi sa god natt. Livets timglas rann och någon månad senare tog Milena sitt sista andetag.
Först långt senare förstod jag att jag deltagit i en existentiell process i livets slutskede. Först långt senare förstod jag att hon uttryckte existentiell ensamhet.
Det finns ett landskap av ensamheter där den existentiella ensamheten nu får uppmärksamhet. Den är inte en diagnos, kanske inte ens en journalanteckning. Det är en tyst resa genom livet, en djup känsla som ofta blir tydlig först i efterhand. Layla, 72 år, uttrycker det: ”Ibland känner jag mig som en skugga i mitt eget hem. Närvarande, men osynlig.” Det viktiga är inte etiketten utan att vi är lyhörda för att ensamheten också kan vara existentiell. Intim, personlig och djupt mänsklig. Ett livsvillkor, som psykiatern och existenspsykoterapeuten Irvin D. Yalom beskriver. Närheten till döden är ofta en trigger. För äldre migranter finns dessutom faktorer i dödens närhet som förstärker upplevelsen.
I min forskning mötte jag äldre migranter vars liv präglats av förluster: språk, sociala roller, kulturella koder och allt det där som bär identiteten. Migration gör identitetsarbetet sårbart. Att ”hitta hem” är inte bara praktiskt, utan också en existentiell process. Särskilt kvinnorna bar på en kluvenhet mellan ansvar gentemot familjen i hemlandet och banden till barn och barnbarn i Sverige. För dem fick ensamheten en dubbel ton: saknad i två riktningar samtidigt. I livets slut blir dessa förluster särskilt tydliga.
Tidigare erfarenheter av utanförskap eller att inte vara fullt delaktig i samhället blir också mer kännbara. Den existentiella ensamheten kunde ta sig uttryck som tyst längtan efter ett hemland man vet att man aldrig återvänder till, oro över att inte bli förstådd på det språk man är trygg med, känslan av att stå mellan två världar och svårigheten att hålla ihop sin livsberättelse.
Samtidigt bar relationer mycket. Att vara tillsammans, dela vardag och känna att man hör till gav betydelse och mening. Livet hade inte blivit som tänkt, men en ny gemenskap kunde ändå växa fram. Mening och relationer skyddar inte mot lidande, men gör det uthärdligt. Viktor Frankls poäng (den österrikiske psykiatern och förintelseöverlevaren) ligger nära: mening upptäcks, också i begränsningen. För flera av de äldre jag mötte var tron inte bara en religiös praktik, utan ett sätt att hålla ihop sin livsberättelse. Som ett språk för både tacksamhet och förtvivlan. En plats där ensamheten kunde bäras, om än inte alltid lindras.
Vad betyder detta för vården? Att möta existentiell ensamhet kräver lyhördhet, tid och mod att stanna i frågor utan givna svar. Eller som en vårdpersonal uttryckte det: ”Det handlar om att vara en vän.” Att vara medvandrare kräver reflektion över egna existentiella frågor, men framför allt att låta personen vara huvudperson i sitt eget liv. Att vara nyfiken på kulturella sammanhang, livsberättelser och betydelsebärande minnen. Att se kunskapen hos personal med egna migrationserfarenheter. Den existentiella dimensionen ryms i vardagliga möten, i sättet vi lyssnar, i hur vi håller en hand eller stannar kvar en minut längre. I vården vill vi göra rätt. Vi vill lösa problem. Vi vill göra ”by the book”, vilket vi ska göra, men det handlar också om att ”buy the book”. Existentiellt stöd är ett sätt att vara.
I början av arbetet med min avhandling ritade jag en begreppskarta på en whiteboard. Orden och pilarna flödade, men när jag tog ett steg tillbaka förstod jag ingenting. Modet sjönk. Då föll blicken på en teckning min dotter ritat som sexåring. Hon hade skrivit ”Pappa” i grönt och turkost, mina favoritfärger, inte hennes. Av allt på tavlan var det detta ord, i mina färger, som fick mig att känna mig sedd och älskad.
Existentiell ensamhet kan inte botas. Men människor kan bli sedda i sina egna färger – även i livets slutskede. Och ibland är det just det som gör skillnaden.
Jonas Olofsson
är specialistsjuksköterska, Silviasyster och adjunkt vid Malmö universitet. I avhandlingen The Silent Journey intervjuade han 25 äldre migranter om existentiell ensamhet och 21 personer inom vården om hur sådana frågor möts i praktiken.
