Även i tider av global digital kommunikation är det värdefullt att som forskare fysiskt flytta utomlands. Lungläkaren och palliativmedicinaren Magnus Ekström berättar personligt om hur hans forskning om andfåddhet förde honom till Kanada.
Nästan alla länder ligger utanför Sverige. När man som forskare funderar på något är det oftast någon, någon annanstans, som redan hittat en lösning eller har de data och resurser som kan göra en studie riktigt bra. Och många av dem vill samarbeta.
Jag är lektor i palliativ medicin i Lund och lungläkare och har haft glädjen att göra två forskningsvistelser utomlands. Den första var som postdok i Australien 2014/15 tillsammans med professor David Currow. I vårt samarbete fokuserar vi på andnöd/andfåddhet, både genom epidemiologiska studier och kliniska läkemedelsstudier. Målet är att försöka lindra andnöd med exempelvis antidepressiva läkemedel eller morfin. Vi studerar även hur man bäst bör mäta andfåddhet i olika situationer, ett arbete som jag har haft glädjen att utveckla det senaste halvåret som gästprofessor vid McGill University i Montreal, Kanada.
Redaktionen för Palliativ Vård har bett mig att beskriva vistelsen och arbetet i Montreal samt dela några tankar, tips och erfarenheter kring hur det är att forska utomlands.
Andnöd kan liksom andra symptom skattas (helst av personen själv) med hjälp av skalor. Dessa kan vara en numerisk skala mellan 0 (ingen) och 10 (värsta tänkbara) – eller ett annat av de validerade instrument som finns för att mäta olika aspekter (dimensioner) av symptomet. Ett grundproblem är dock att hur andfådd man är beror på hur mycket man har ansträngt sig – och blir man lätt andfådd så kan man minska symptomet genom att bli mer stilla. Detta kan göra symptomet ”osynligt” under lång tid av minskande aktivitet och leda till en negativ spiral av försämrad kondition och än mer lättutlöst och begränsande andnöd.
En grundtanke för vår forskningslinje och arbetet i Montreal är att andfåddhet och andnöd helst bör mätas vid en standardiserad fysisk
belastning. Det innebär att man tar med i beräkningen hur mycket personen behövde anstränga sig för att uppleva graden av andfåddhet. Syftet är att man på ett tillförlitligt sätt ska kunna mäta förändring i symptomet över tid och effekt av behandling.
Vilka är då bäst i världen på mätning av andning och andfåddhet under arbete? Jo, fysiologer i allmänhet och professor Dennis Jensen i Montreal i synnerhet. Vi träffades och diskuterade kring mätning av andfåddhet vid en konferens i Montreal 2018 (Bild 1); vi drog igång några gemensamma studier och analyser, vilket fungerade utmärkt och var spännande. När jag fick fast universitetstjänst 2021 öppnade sig en möjlighet att arbeta vid McGill University. Ett halvår skulle vara möjligt utifrån min frus jobb och barnens skola, så vi planerade processen och olika projekt långt i förväg för att kunna ”slå i marken springandes”.
Det praktiska löste sig ganska smidigt. Lägenhet kunde hyras via en sida för akademiker som gör forskningsutbyten, och universitetet hjälpte till med fin information om papper och stämplar. När man är gästforskare kan barnen gå i vanliga skolsystemet, så det ska inte vara något problem. Trodde vi.
Väl där hamnade vi mitt i en regional språkstrid, där barnen inte fick börja i engelskspråkig skola. I Montreal (och hela delstaten Quebec) är folk inte arga på varandra av de gamla vanliga orsakerna – såsom socioekonomi eller hur mycket melanin man har i huden – utan det viktigaste är om man kan prata franska. Det kunde inte vi. Efter tre månaders hemskolning löste det sig och barnen fick äntligen börja skolan. De träffade klasskamrater från världens alla hörn, och lyckades, hur orimligt det än låter, få godkänt i franska. (Antingen är det ett simpelt språk, eller så är den svenska skolan inte ensam om att sänka sina krav. Det kan även vara både och).
Men forskningen då? En typisk arbetsvecka skrev jag, gjorde analyser och handledde mina doktorander hemma via länk några dagar per vecka. Ungefär varannan dag promenerade jag in till McGill University och enheten för kinesiologi (det vill säga rörelselära) som låg charmigt insprängd i en enorm idrottsanläggning. Anläggningen byggdes kring förra sekelskiftet och där samsas i träningen folk i allmänhet, studenter, professionella – och forskare. Dennis Jensens världsledande fysiologilabb ligger insprängt bakom en badmintonplan och befolkas av ett glatt gäng studenter, doktorander och postdoks. Där hade jag förmånen att vara med i olika projekt och att handleda.
Centrum för våra nya studier var en befintlig fantastisk databas i Kanada – CanCOLD-studien. I den har personer med obstruktiv lungsjukdom samt slumpvist utvalda deltagare från övriga befolkningen fått genomgå extensiva undersökningar. Där ingick frågeformulär, mätning av lungfunktion samt ergospirometri, det vill säga ett arbetsprov på cykel med kontinuerlig mätning av ventilation, gasutbyte och symptom under ökande ansträngning (självrapporterad andfåddhet respektive bentrötthet på en 0–10 Borgskala). Databasen är en perfekt källa för att studera hur självrapporterad andfåddhet beror på faktorer såsom ansträngning, grad av ventilation, syreupptag, ålder, och kön.
Minst en eftermiddag i veckan träffades Dennis Jensen och jag över kaffe och fyllde en whiteboard med idéer, kritik, problem, studiedesigner och spår att ta vidare (se ovan). Detta att hitta en person vars kompetens kompletterade min egen (i detta fall fysiologi till mitt mer kliniska perspektiv) – och med samma glöd för ämnet och driv att ta reda på något nytt – var en viktig upplevelse. Vi omgavs också av en grupp dedikerade forskare och statistiker som var avgörande för arbetet.
En av våra studier, som är under publicering, presenterar de första ekvationerna för att beräkna hur andfådd en frisk person normalt är vid en viss tidpunkt under cykeltestet, baserat på ålder, kön, längd, vikt, vid en viss grad av arbete, syreupptag eller minutventilation. Med hjälp av ekvationerna kan vi nu, för första gången, bedöma ifall en persons andfåddhet vid en viss belastning är normal eller om den är onormalt ökad (över den övre normalgränsen, definierad som 95:e percentilen av andfåddheten bland friska personer i befolkningen). Detta gör det möjligt, i klinisk praxis och forskning, att gradera hur avvikande eller svåra en persons symptom är och att jämföra mellan individer eller grupper. Under våra veckovisa möten har Dennis Jensen och jag också dragit upp och designat ett stort antal studier som möjliggörs av dessa och andra ekvationer. Vi har även satt igång studier för att ta fram liknande normalvärden för andra test som är mindre resurskrävande och lättare att använda, såsom treminuters gång- eller trapptest, och sexminuters gångtest.
Vad har då detta för betydelse för palliativ vård? Det är oftast inte rimligt eller etiskt att utsätta personer med avancerad sjukdom och i livets slutskede för omfattande mätningar och cykelprov. Men kunskaper baserade på friska personer kan användas för att bättre mäta symptom i behandlingsstudier. Som exempel kan normalvärden för andfåddhet underlätta och standardisera urval av personer till kliniska prövningar som har en viss svårighetsgrad av andfåddhet. Vi kan förhoppningsvis även bättre identifiera vad som bidrar till ökad andnöd och förbättra mätning i kliniska studier – för att hitta effektivare palliativ behandling. ■
Magnus Ekström
Universitetslektor, Lungmedicin, allergologi och palliativ medicin, Lunds universitet
Överläkare, Medicinkliniken,
Blekingesjukhuset i Karlskrona
TIPS TILL FORSKARE:
åk utomlands i olika stadier
Utlandsvistelser kan göras på alla forskarlivets nivåer; under doktorandstudierna, som postdok (oftast inom tre till fem år efter disputation), gästforskare, eller gästprofessor. Det kan vara mycket meriterande och spännande att redan som doktorand tillbringa tid vid en utländsk enhet – för att lära sig metoder, knyta samarbeten och inspireras.
Även om man inte kan åka iväg har hela forskningslandskapet ändrats senaste åren genom möjligheten och vanan att ha möten online. Detta har revolutionerat möjligheterna till att samarbeta med andra forskare och använda databaser utomlands. Min erfarenhet är att om man kontaktar forskare med ett glatt tillrop och en idé eller fråga är många öppna och glada för samarbete.
välj område och frågor
Det kanske viktigaste för att planera utlandsvistelse och internationellt samarbete, och för forskarkarriären i stort, är att välja ett tydligt fokus – ofta ett viktigt område och/eller en eller några frågor som man vill lösa. Detta gör det lättare att hitta vilka personer som är bäst inom området och som man bör kontakta, att välja metoder och att sätta ihop en projektplan som är het, med tydlig klinisk relevans (åtminstone på lite sikt) och som man har goda möjligheter att få finansierad. Om man har ett område men är osäker på vilken eller vilka frågor man bör fokusera på kan det vara idé att kontakta ledande forskare och enheter och höra efter. Ofta har de ett antal viktiga frågor där de kan behöva någon som tar dem vidare: ”Kan du hjälpa mig med frågor och metoder att välja, så kan jag försöka ordna egen finansiering”.
fixa finansiering
Ett flertal fonder och andra givare har medel att söka för utlandsforskning – både under doktorandstudier och efter disputation Exempel inom lungmedicin och onkologi är Hjärt-lungfonden, Cancerfonden, Svenska Läkaresällskapet (SLS), och Svenska Sällskapet för Medicinsk Forskning (SSMF).
Det kan även finnas pengar att söka för kliniskt verksamma som inte forskar, för att kunna tillgodogöra sig och ta hem någon viktig metod till klinisk praxis.■
