Utan att vara nära patienten kan man inte ge personcentrerad vård. Så enkelt och så strängt formulerar sig Birgit Rasmussen, Sveriges första professor i palliativ omvårdnad. Hon har bidragit till svensk palliativ vård i över 30 år – på klinik, i akademi och genom att lära ut.

 

1992 landade en sjuksköterska i Umeå. Hon kom från uppväxtens Danmark via tre år i USA, där hon bland annat tagit en masterexamen i omvårdnad, och två år i Norge. Att Birgit Rasmussen hamnade just i Umeå beror på att hennes make fick ett lektorat. Staden i norr visade sig vara en lyckträff. På Umeå universitet fanns Astrid Norberg, Sveriges första professor i omvårdnad, som genast tog Birgit under sina vingar.

– Det ledde till att jag fick vara med och bygga upp Sveriges första hospice som hade byggts för det ändamålet, Axlagården. Där skulle ingå forskning, och jag skulle få göra den. Jag tänkte ”Halleluja!”, säger Birgit.

På Axlagården gjorde hon en del av det praktiska i sitt avhandlingsarbete. Birgit intervjuade sjuksköterskor om hur det var att arbeta med de människor som dog på hospice, men också gästerna om deras upplevelse av omvårdnaden. Och 1999 blev Birgit först i Sverige igen, denna gång med att disputera i palliativ omvårdnad. Hennes passion var och är att medverka till skapandet av god omvårdnad. Hon tycker att det ofta finns såväl tid som utrymme för det i den palliativa vården.

Efter 21 år i Umeå lockades Birgit 115 mil söderut, till Lund, för att vara med i uppbyggnaden av Palliativt utvecklingscentrum. Att kunna komma närmare familj och vänner i Köpenhamn var också ett skäl.

– Det var fantastiskt att vara med och start något nytt. Det speciella är att vi ju var både en professor i palliativ medicin – Carl Johan Fürst – och jag som är professor i palliativ omvårdnad.

Birgit har varit mer eller mindre involverad i alla centrets forskningsprojekt. Numera tar hon det med ålderns rätt lite lugnare. Hon stöttar i projekten och jobbar även med iLive, som är ett multinationellt forskningssamarbete kring vård av svårt sjuka och döende patienter. Dessutom handleder hon unga forskare i kvalitativ metod, det vill säga forskning som undersöker människors upplevelse eller uppfattning av någonting. Där försöker man förstå det specifika och inte det generella, inte sådant som går att räkna på.

Men vissa individuella upplevelser och önskningar kan faktiskt generaliseras. Birgit har under många år hävdat att alla människor måste få sina grundläggande behov tillgodosedda inom den palliativa vården. Hon har ofta lyft fram dessa behov som en femte hörnsten.

– Att kunna sova gott, att magen och näringen fungerar, att munnen är ren och fin, mobilisering och det psykosociala – allt detta krävs för att omvårdnaden och vården ska vara meningsfull, säger Birgit.

Hon uttalar sig inte bara som forskare. Birgit har alltid haft ett ben i teori och ett i praktik. Parallellt med sin akademiska karriär har hon hela tiden jobbat i vården. I Sverige har hennes yrkesroll varit undersköterskans.

– Det har varit krångligt att hålla sig uppdaterad kliniskt för att behålla kompetensen som sjuksköterska. Det är helt enkelt omöjligt att arbeta fullt ut på kvalificerat nivå med alla tre delarna: arbeta kliniskt, forska och undervisa.

Det hon tydligt kan se från sin dubbla position – undersköterska med en kvalificerad sjuksköterskebakgrund – är att sjuksköterskor i Sverige verkar fjärma sig alltmer från grundläggande omvårdnad. Jämfört med exempelvis Norge och Danmark har de svenska sjuksköterskorna fler tekniska, läkarliknande, uppgifter som att sätta dropp och ta blodprover. Den nära omvårdnaden står undersköterskorna för, enligt Birgit, bortsett från hospice där det ofta är sjuksköterskorna.

– Det finns fantastiskt duktiga undersköterskor som inte får den ”credit” de borde få. De har människorna i sina händer, lär känna deras kroppar. Utan att vara nära kan man inte ge personcentrerad vård.

Birgit talar sig också varm för småpratet med patienten, den boende, gästen. Det som sker i det vardagliga, i duschen, på rummet och så vidare.

– Där sägs det väsentliga. Man får veta vad som är viktigt, vad de är rädda för, vad som gör dem glada. För både patienter och närstående är humor och det lustfyllda så viktigt. Om jag ska vårda någon måste jag känna dem – måste veta vad jag ska fråga om. Och om du inte har tid för samtal just då patienten öppnar sig, säg att du gärna vill prata och att du kommer om tio minuter.

Från tankar om utveckling på den mycket patientnära nivån förflyttar sig Birgit utan ansträngning till den palliativa vården i stort – med de breda penseldragen. Enligt henne är framtidens palliativa vård utan gränser. Det är en vård där de närstående vet precis vem de kan kontakta vid problem, dygnet runt alla dagar i veckan. Hon vill också se att specialiserad och allmän palliativ vård hjälper och stärker varandra. Birgit brinner även för folkhälsoperspektivet, att allmänheten vet mer om palliativ vård och förstår vad man kan kräva.

– Och kontinuitet är jätteviktigt. I Skåne finns ju omfattande och bra palliativ hemsjukvård och öppenmottagning, vilket är utmärkt. Du kan leva livet hemma, men om det krisar kan du direkt kontakta den palliativa enheten där de redan känner dig och dina närstående.

Och där är Birgit tillbaka hos individen igen, i det grundläggande behovet av trygghet.

 

Linda Swartz

 

Kort om profilen

Gör: Professor emeritus i palliativ omvårdnad, institutionen för hälsovetenskaper, Lunds universitet samt Palliativt utvecklingscentrum, Region Skåne och Lunds universitet.

Ålder: 70 år

Bor: Lund

Familj: Make, brorsbarn, barnbarn och en stor internationell vänkrets.

På fritiden: Vandra, resa, läsa, baka bröd, fermentera grönsaker, tillreda goda måltider och njuta av livet med familj och vänner.