Undersköterskan Sanna Bergman reste till Portugal med en bild av palliativ vård som något universellt. Mötet med ett äldreboende i norra Portugal väckte både motstånd och en större förståelse för hur både kultur och resurser formar vården i livets slut.

Det finns platser där man först tänker att det bara är lite annorlunda.

Sedan stannar man kvar en stund för länge.

Och då börjar man se.

Jag började arbeta inom vården i mitten av 1980-talet, som vårdbiträde på långvården. Jag minns flersalarna, tempot, strukturen – och känslan av att något saknades. Det är inget jag längtar tillbaka till. Under åren har jag sett vården förändras mot mer värdighet, mer individfokus, mer lyssnande.

Kanske var det just därför mina första dagar i norra Portugal blev så omtumlande.

Jag kom dit med en föreställning om palliativ vård som något universellt – att grundläggande värden såg ungefär likadana ut oavsett var man befann sig. Men verkligheten mötte mig direkt, och den stämde inte med min bild.

Jag såg sådant jag inte trodde att jag skulle få se igen – inte efter alla år i svensk äldreomsorg. Boende som satt uppradade i gemensamma utrymmen hela dagen. Människor i livets absoluta slutskede som ändå lyftes upp och placerades i stoppade galonfåtöljer på hjul – sittplats, viloplats och transportmedel i ett – och hölls igång.

Och familjernas roll. Jag hade tänkt mig delaktighet som stöd, närvaro, omsorg. Men här kunde den i stället ta formen av kontroll. En vilja att fortsätta, att inte ge upp – ibland på ett sätt som gick före den döendes möjlighet till vila. Näringstillförsel via sond, även i mycket sena skeden. Situationer som jag först upplevde som tvång.

Min första reaktion var motstånd. En känsla av att det var fel. Men ganska snabbt började den känslan blandas med något annat – en insikt om att jag såg det genom mina egna glasögon. Att det jag uppfattade som brist på autonomi i en annan kontext kunde förstås som ansvar, kärlek, plikt.

Personalen arbetade under villkor som jag inte är van vid. Låg lön, hög arbetsbelastning, begränsade resurser.

Och ändå.

Mitt i detta fanns en lojalitet.

En självklarhet i att alla skulle få sitt – även när resurserna inte räckte till för mer än det mest grundläggande. Det var inte den personcentrerade vård jag är skolad i, men det var inte heller likgiltighet.

Omsorgen syntes ibland i små handlingar. I hur någon justerade en filt eller stannade kvar några sekunder extra trots tidsbrist.

Det var ett annat sätt att ta ansvar.

Mötet med en boende – jag kallar henne Dona Maria – stannade kvar hos mig mer än något annat. Hon befann sig i ett mycket sent palliativt skede. Nästan ingen kommunikation, helt beroende av andra. Ändå fortsatte allt runt henne som vanligt. Hon lyftes upp, satt i samlingsrummet, fick sin näring via sond.

Jag stod där och höll i slangen och tänkte:

Var går gränsen?

Jag har fått en större ödmjukhet inför hur starkt vård formas av kultur, av resurser, av traditioner. Och hur lätt det är att döma när man står utanför.

När jag nu är tillbaka i Norrland bär jag med mig både det som skavde och det som värmde. Och jag upplever att det ofta är just där, i spänningsfältet mellan det som känns rätt och det som utmanar, som lärandet sker.

 

Sanna Bergman

undersköterska och palliativt ombud i Stöde.

Texten bygger på erfarenheter från hennes LIA (lärande i arbete) i Portugal under specialist­utbildning inom palliativ vård.