I november samlas experter från hela världen i Lund för en internationell konferens i palliativ vård – för forskare, kliniker och alla som möter döende människor i sitt arbete.

– Den här kunskapen går inte att sprida så lätt via publikationer. Därför behöver vi mötas, säger Carl Johan Fürst, professor i palliativ medicin som leder planeringen av konferensen.

Palliativ vård ser olika ut beroende på var i världen man befinner sig. Den 17–18 november samlas därför forskare och kliniker i Lund. Det är den elfte internationella konferensen Best Care for the Dying Person som i år arrangeras av Palliativt utvecklingscentrum vid Lunds universitet och Region Skåne.

Vad kan vi lära av varandra? Varför behövs internationella möten inom palliativ vård? Och varför ska man egentligen delta i en internationell konferens? Vi frågade Carl Johan Fürst.

Varför samla människor från olika delar av världen?

– Mycket av den kunskap som är viktig inom palliativ vård är kliniknära och nära människan. Den handlar om hur vi möter lidande – det är existentiellt och upplevt och går inte att sprida på samma sätt som till exempel farmakologisk forskning. Det är därför vi behöver mötas.

Han tillägger att stora internationella konferenser ofta främst lockar forskare som kan finansiera resan via stipendier.

– För kliniker som inte forskar är tröskeln högre. Men de behöver också de här mötena.

Han pekar också på att palliativ vård har en gemensam historia – den moderna hospisrörelsen växte fram i England på 1960-talet – men sedan har den utvecklats i vitt skilda nationella traditioner.

– Därför tycker jag också att det är viktigt att vi möts och lär av varandra, säger Carl Johan Fürst.

Är palliativ vård mer olika i olika länder än annan vård?

– Jag tror det. Inom till exempel cancerbehandling är vården relativt likartad internationellt – den styrs av läkemedel och behandlingsprotokoll. Men palliativ vård påverkas mer av lokala traditioner och hur vården är organiserad och finansierad. Den palliativa vården är alltid mer holistisk.
I vissa länder, som i Tyskland, har de två spår. Dels den palliativa vården som är mer medicinsk, dels det de kallar hospiz som har mer omvårdnadsfokus. I Sverige är vi nog generellt lite mer medicinskt orienterade.

Vad är gemensamt?

– Den gemensamma utmaningen är lidandet. Att möta lidande medmänniskor som har det svårt – det är det som förenar oss.

Han menar att palliativ vård kräver ett särskilt förhållningssätt – raka motsatsen till att stålsätta sig.

– Vi måste kunna vara öppna och ta in det svåra, men utan att själva gå under.

Vilka är de stora globala utmaningarna?

– En av de stora utmaningarna världen över är att upptäcka när en patient befinner sig i ett palliativt skede – och att våga skifta fokus från bot till lindring, säger Carl Johan Fürst.

Han lyfter också en strukturell utmaning som fortfarande är högst aktuell i många länder.

– Det handlar om hur palliativ vård ska kunna betalas och ingå i den allmänna sjukvården. Den utmaningen har vi inte på samma sätt i Sverige, men den är viktig internationellt.

Vem har nytta av att delta?

– Alla som jobbar med palliativ vård och förstår engelska kan ha glädje av det. Forskare får nya kontakter och nätverk. Men även kliniker som inte forskar får nya perspektiv – och förhoppningsvis ny inspiration i sin egen arbetsvardag.

Helena Eriksson Kjellgren